Efter att vi köpt vårt nya hus, så har jag en tid gått och oroat mig för barnomsorgsplats för Nora. I Marieberg (dit vi ska flytta) har jag fått veta att det är 12 barn i kö före Nora.
Denna vetskap har legat som en liten klump i magen och gnidit, knirrat, knorrat och oroat mig. Vid telefonsamtal till förvaltningen så får jag veta att dom sitter ner i november för att planera barnomsorgsplatserna som finns, och därefter får man som förälder veta vart ens barn kommer att erbjudas plats (då kommer vi vara i december).

I min värld känns det som lite dålig framförhålling. Varför ska då föräldrar skicka in ansökan om barnomsorgsplats minst 3 månader innan man vill ha plats undrar jag?

Jaja, i vilket fall som helst så har jag såklart gått och funderat en hel del på detta. Första gången jag pratade med ansvarig människa om detta, så minns jag att hon sa att "dagmamma, nej det är det ingen som söker".
Så, jag tänkte.. men om ingen söker dagmamma, så lär det ju inte heller vara någon kö dit. Och jag kan ju tycka att en liten tjej på 1,5 år inte riktigt behöver den stora gruppen som man har på dagis, utan kanske rentav mår bättre i en lite lugnare miljö - som t ex hos en dagmamma.

Idag tog jag därför telefonluren och ringde upp den dagmamman som finns i Marieberg, för att prata lite med henne, och för att kolla om vi eventuellt kunde komma och hälsa på någon dag.
Efter det telefonsamtalet var jag sååå glad, gud vilken mysig person jag precis pratat med! Jag hörde hur mycket hon brinner för barns välmående genom telefonluren. Kan säga att det samtalet gjorde min dag!

Sagt och gjort, vi ska dit och hälsa på nästa tisdag.. vi ska hälsa på Kerstin, Noras eventuellt blivande dagmamma!

Jo, jag glömde... måste bara återge Wille favoritbok. Den heter Lokvargen, skriven av Calle Stalfelt.



Det här är Lokvargen.
Den är väldigt stark.

Den kan springa fortare än X2000.
Den tycker om att klättra i träd.
Ibland gnager den på bokhyllor.

Lokvargen är starkare än "starke man" på cirkus, men den får absolut inte uppträda på cirkus.
Den kan riva hela tältet på en sekund.

Lokvargen är till och med så stark så den kan brotta ner både kungen och drottningen på en gång.

Den kan till och med brotta ner ett helt kylskåp, ett galler och en nål.

Lokvargen är den som gräver alla gropar, den letar efter insekter. Lokvargar bor inte i hus. Dom gräver ner sig i en grop varje kväll, det är deras bo.
Lokvargar bor inte heller i i stan, men dom kan gå runt på stan och äta människor på motorcyklar....

Ja, detta är bara ett utkast ur en bok som Wille tycker mycket om att man läser för honom... vet inte exakt hur man ska tolka det...

Herregud, det är så länge sen jag bloggade så jag mindes knappt hur man skulle ta sig in på sidan.. Det är SJUKT länge sen mina vänner.. jag får ju skämmas.

Såklart har det hunnit hända massor av saker sedan jag bloggade senast, men dom flesta av er vet ju redan allt som hänt, så behöver väl inte bekriva allt i detalj antar jag.

Det allra största som hänt är att vi sålt vårt hus, vårt fina, fina hus som vi lagt ner så mycket tid och själ i. Men som vi till slut kände tog för mycket kraft av oss. Så vi bestämde oss, efter många tankar och funderingar, för att sälja - och dessutom sälja innan vi hittat något nytt. Vågat, och spännande!

   
Vårt älskade hus som vi nu ska lämna...

.. för ett hus som vi om möjligt kommer älska ännu mer. Efter att vi sålt huset, så kom en tid av ovisshet och nervositet. Vi visste vad vi hade fått betalt för huset, men vi visste inte vart vi skulle ta vägen sen. Efter en tid började jag leta lite utanför ramen av vad vi hade tänkt oss från början - och hittar då detta nybygge som är till salu. Ett hus som dom håller på att bygga, där vi kan vara med och bestämma en hel del, som ligger i närområdet till Adolfsberg, vårt område. Och där dessutom priset är helt inom våra ramar för vad vi tänkt oss.

Sagt och gjort - vi slog till! Och det är alltså hit vi kommer flytta...

                   

Efter att ha gått igenom ett ändlöst antal sömnfattiga nätter, så har vi nu bestämt oss för hus vårt hus ska se ut. Och blir det inte bra nu, så vet jag inte vad jag gör.
Men min förhoppning är att det blir exakt så bra som jag tror, och då kommer vi få världens bästa jul i vårt nya, fina hus!

Sen jag skrev senast har det givetvis hänt MASSOR även med barnen. (Men som min käre make säger, så är prio som gäller just nu "Huset, huset, huset, huset, huset, barnen, barnen, make, barnen, make. Och så har det nog tyvärr varit en tid...)

Såklart har jag inte glömt mina barn för att vi köpt nytt hus. Dom finns ju alltid i våra liv tack och lov, vad vi än håller på med, och deras utveckling avstannar definitivt inte för att vi råkar köpa ett nytt hus.


Dom söta, underbara ungarna.. finns det något myspysigare än barn i pyamas?

Stilstudie... Nora i mormor-stickad poncho.

Underbara unge!

Jo, nu har första "skolveckan" för Wille gått och det är dags att avlägga rapportering känner jag.

Innan första dagen så kände jag mig lite orolig för hur det skulle gå.. om Wille skulle vilja föja med mig hem igen varje morgon jag lämnade honom... om han skulle vara ledsen osv. Det beteendet kan jag nog bara glömma från och med nu.
Det har varit svårt att säga "Hej då"  så fort som Wille har önskat dom här första dagarna, han har haft väldigt bråttom att joina sina kompisar så det har varit dåligt med tid att säga "Puss, o Hej då!" till mamman.
Vilket givetvis känns oerhört bra för en mamma som (precis som alla andra mammor vid nya rutiner) har känt sig lite orolig.

Jo, så som det är just nu, så går Wille i "skolan" och han gillar det skarpt!

Barnen (och Fredrik) åkte givetvis Lilleputtetåget


.. medans morfar och vi andra satt och väntade

- Mamma, kan skorpioner (eller "skorpinjoner" som Wille säger) krypa på väggar?

- Mamma, om man råkar hälla ut ett glas vatten på en humla, dör den då?

- Mamma, om du var en Pokemon vilken skulle du vilja vara då?

- Mamma, varför har jag prickar på benen?

- Mamma, hur gammal är man om man är tjugo-tio år?

- Mamma, kan getingar bo i hus?

- Mamma, kan jag få en cykel med växlar?

- Mamma, hur kan naglarna växa?

- Mamma, hur kan håret växa?
- Mamma, hur långt är det till solen?
- Mamma, kan man åka till solen?

Visst är det roligt när barnen vill lära sig. Men ibland känns det faktiskt som man har ett stort hål i huvudet...