Vaaaar är Mamma?
Jag har insett att Nora inte vet vem Mamma är.
Frågar man henne var Pappa är, så pekar hon ganska omgående rakt på sin pappa.
Och frågar man henne var Wille är, så tittar hon direkt mot hans håll och pekar på honom.
Men frågar man henne var Mamma är, så ser hon bara glad och ovetande ut. Hon tittar inte på mig, och hon pekar inte på mig.
Är lite osäker på hur jag ska tolka detta.
Jag tror jag väljer att tro att det beror på att det är mig hon umgås mest med, och det är jag som hela tiden tjatar om Pappa, Wille och alla andra människor i hennes närhet.
Frågar man henne var Pappa är, så pekar hon ganska omgående rakt på sin pappa.
Och frågar man henne var Wille är, så tittar hon direkt mot hans håll och pekar på honom.
Men frågar man henne var Mamma är, så ser hon bara glad och ovetande ut. Hon tittar inte på mig, och hon pekar inte på mig.
Är lite osäker på hur jag ska tolka detta.
Jag tror jag väljer att tro att det beror på att det är mig hon umgås mest med, och det är jag som hela tiden tjatar om Pappa, Wille och alla andra människor i hennes närhet.
Kvällens nattning av Wille...
Wille: Mamma, vet du?
Mamma: Nej, vadå?
Wille:
Nora är guld
Mamma är silver
Pappa är brons
David är..... eh.. en guldpokal
Linus är en silverpokal
Hmmm...
Nej, förresten! Linus är ett halsband. Av guld. Med dödskalle. För han är bäst.
Syskonkärlek.. är det inte underbart?
Mamma: Nej, vadå?
Wille:
Nora är guld
Mamma är silver
Pappa är brons
David är..... eh.. en guldpokal
Linus är en silverpokal
Hmmm...
Nej, förresten! Linus är ett halsband. Av guld. Med dödskalle. För han är bäst.
Syskonkärlek.. är det inte underbart?
Tacokväll
Joråsåatt... man gillar ju tacokvällar....
Nummerfråga
Jag undrar just vem det kan vara som har ringt dom senaste samtalen från vår telefon....
Jag frågade Nora om det var hon, men hon såg bara totalt oskyldig ut, och blånekade....
Marknadsafton
Det är inte så extremt långt borta nu... snart behövs inte vagnen längre. Det behövs bara lite mer övning och lite mer självförtroende så kommer lilla donnan knalla omkring här.
Jag blir helt förundrad över hur fort tiden går. Hon är redan 11 månader, och går snart... vart tog min lilla bebis vägen?
Idag har vi varit på Marknadsafton och strosat runt en stund. För dom som inte vet vad Marknadsafton är, så kan jag berätta att det är en traditionell kväll då alla butiker håller öppet till sena kvällen. Dessutom har dom allra flesta butiker stånd utanför, med diverse erbjudanden. Förrutom det tillkommer även andra handlare och knallar, musikanter och karuseller.
Vi undvek kvällen detta år, och passade istället på att åka upp på stan på eftermiddagen då det är mindre folk. Tyvärr kom det regnskurar med jämna mellanrum så det blev inte så lång stund denna gång.
Vi hann iaf med fika, marknadsgodis och lite shopping innan vi åkte hem igen.
Förrutom detta, har jag idag hunnit med att konstatera att det är 18 år sedan jag tog studenten. 18 år, va, fatta!! Helt sjukt... varför känner jag mig inte äldre då undrar jag?
Och sen har vi också stopp i avloppet i badrummet.. igen.. för typ sjuttioelfte gången...
... och så sörjer jag fortfarande sommarstugan som aldrig blev vår...
Jorå, men annars är det bra!
Busunge...
Antingen busar man i brorsans rum...
... eller så busar man i köket...
Sorg
Just nu sörjer jag...
Jag sörjer den sommarstugan jag inte fick. Den jag redan hade färgsatt (invändigt och utvändigt), bytt golv i, sytt gardiner till och till och med sytt överkast till sängarna till - i min fantasi. Jag hade till och med lagat mat där och sovit där redan.
Dessutom sett framför mig hur skönt det skulle bli att sitta där på altanen tidigt på morgonen med min kaffekopp och bara njuta av lugnet. Ett extra plus för att det ligger så nära mina kära svärföräldrar och även min svägerska med sambo. Hur mysigt hade inte det varit... att bara kunna gå över på en kvällsfika eller ett kvällsdopp?
Jaja, det sket sig. Vi hoppade av budgivningen. Det blev för mycket pengar för den stugan. Och jag kämpar verkligen med mig själv att intyga mig att det var rätt att hoppa av. Att det kommer fler chanser. Men det är sååå svårt. När jag liksom redan flyttat in där med hela familjen. Jag hade redan valt ut vilka möbler här hemma som skulle få flytta ut till stugan...
Men hur gör man med sig själv när man fungerar så här undrar jag? Vad är det som gör att jag tar ut "vinsten" redan i förväg, och sedan blir så grymt besviken när jag inte "vinner"?
I-landsproblem.... jag veeeeet!
Jag sörjer den sommarstugan jag inte fick. Den jag redan hade färgsatt (invändigt och utvändigt), bytt golv i, sytt gardiner till och till och med sytt överkast till sängarna till - i min fantasi. Jag hade till och med lagat mat där och sovit där redan.
Dessutom sett framför mig hur skönt det skulle bli att sitta där på altanen tidigt på morgonen med min kaffekopp och bara njuta av lugnet. Ett extra plus för att det ligger så nära mina kära svärföräldrar och även min svägerska med sambo. Hur mysigt hade inte det varit... att bara kunna gå över på en kvällsfika eller ett kvällsdopp?
Jaja, det sket sig. Vi hoppade av budgivningen. Det blev för mycket pengar för den stugan. Och jag kämpar verkligen med mig själv att intyga mig att det var rätt att hoppa av. Att det kommer fler chanser. Men det är sååå svårt. När jag liksom redan flyttat in där med hela familjen. Jag hade redan valt ut vilka möbler här hemma som skulle få flytta ut till stugan...
Men hur gör man med sig själv när man fungerar så här undrar jag? Vad är det som gör att jag tar ut "vinsten" redan i förväg, och sedan blir så grymt besviken när jag inte "vinner"?
I-landsproblem.... jag veeeeet!
Sommarfest och vackert väder
Det har hunnits med en del sedan sist...
Förra veckan var det dags för den årliga sommarfesten på dagis, Willes allra sista sommarfest (på dagis iaf). Mitt emellan blåst och regnskurar prickades denna lilla fest in, och det var exakt så lyckat som det brukar vara.
Dom är så otroligt fina alla barnen när dom står uppradade där på stentrappan och sjunger sommarsånger allt vad dom orkar.
Där har dom stått och övat i ett par veckor.. uppradade på trappan och lärt sig alla sånger... så fint.
Efter sången var det dags för övriga barn att kliva åt sidan, och lämna alla 5-åringar ensamma i rampljuset. Enligt traditionen så blir alla barn som ska sluta på dagis, extra firade just denna dag.
Där stod dom på rad och fick en och en gå fram och få en blomma, en fin liten tavla föreställande dagis och en stor kram av sin fröken.
Det var här tårarna började strila på mig... min stora kille...
Efter denna känslosamma stund var det dags för fika i gräset. Vi höll på att blåsa bort där vi satt med våra kaffekoppar och festisar, men vi satt ute... och det ska man göra på en sommarfest!
Helgen som gick har ju som bekant bestått av kanonväder. Visst är det konstigt vad det kan göra för humöret... allt som känns jobbigt och tungt en regnig dag, känns genast så mycket lättare bara solen tittar fram.
Lördagen spenderade vi i Västerås på dop, och på söndagen tog vi vårt pick och pack och åkte ut till landet för att njuta av det vackra vädret.
Förresten så blev jag såklart firad med kaffe på sängen på söndagsmorgonen, precis som dom flesta andra mammor får man ju hoppas!
Väl på landet så kunde Wille och Linus knappt bärja sig innan dom fick gå ner till sjön och bada.. för det var ju faktiskt hela 19 grader i vattnet. Vid ett personligt test, så kunde jag konstatera att det var 19 grader på ytan... det var inte 19 grader lite längre ner...
Det slutade iaf med att alla barnen, utom Nora, plus några vuxna var i plurret ett par gånger under dagen. Premiärdopp den 31/5 - det är inte illa pinkat!
Nora fick nöja sig med en balja... men det dög gott!
Förra veckan var det dags för den årliga sommarfesten på dagis, Willes allra sista sommarfest (på dagis iaf). Mitt emellan blåst och regnskurar prickades denna lilla fest in, och det var exakt så lyckat som det brukar vara.
Dom är så otroligt fina alla barnen när dom står uppradade där på stentrappan och sjunger sommarsånger allt vad dom orkar.
Där har dom stått och övat i ett par veckor.. uppradade på trappan och lärt sig alla sånger... så fint.
Efter sången var det dags för övriga barn att kliva åt sidan, och lämna alla 5-åringar ensamma i rampljuset. Enligt traditionen så blir alla barn som ska sluta på dagis, extra firade just denna dag.
Där stod dom på rad och fick en och en gå fram och få en blomma, en fin liten tavla föreställande dagis och en stor kram av sin fröken.
Det var här tårarna började strila på mig... min stora kille...
Efter denna känslosamma stund var det dags för fika i gräset. Vi höll på att blåsa bort där vi satt med våra kaffekoppar och festisar, men vi satt ute... och det ska man göra på en sommarfest!
Helgen som gick har ju som bekant bestått av kanonväder. Visst är det konstigt vad det kan göra för humöret... allt som känns jobbigt och tungt en regnig dag, känns genast så mycket lättare bara solen tittar fram.
Lördagen spenderade vi i Västerås på dop, och på söndagen tog vi vårt pick och pack och åkte ut till landet för att njuta av det vackra vädret.
Förresten så blev jag såklart firad med kaffe på sängen på söndagsmorgonen, precis som dom flesta andra mammor får man ju hoppas!
Väl på landet så kunde Wille och Linus knappt bärja sig innan dom fick gå ner till sjön och bada.. för det var ju faktiskt hela 19 grader i vattnet. Vid ett personligt test, så kunde jag konstatera att det var 19 grader på ytan... det var inte 19 grader lite längre ner...
Det slutade iaf med att alla barnen, utom Nora, plus några vuxna var i plurret ett par gånger under dagen. Premiärdopp den 31/5 - det är inte illa pinkat!
Nora fick nöja sig med en balja... men det dög gott!
