Tankar hos mamman
Är så lycklig att jag har mina barn, så oerhört lycklig. Dom är världens finaste.
Men tiden går så fort, alldeles för fort. Dom växer och växer, och snart är dom stora. Kan känna mig lite sorgsen över att jag aldrig mer kommer vara gravid, och få känna det lilla livet växa inom mig, att gå igenom allt vad en förlossning innebär (ja, faktiskt!) och få ha en bebis.. en liten pyttemänniska som är helt beroende av min omsorg. Få vara med om att denna lilla miniperson växer och utvecklas för var dag som går.
Det är med all sannolikhet den sista lilla bebisen vi har i vår familj, och det känns lite sorgligt.
Tur är ändå att vi har dom underbara barn vi har - utan dom skulle livet vara tomt. 
Ja visst är man tacksam för dom underbara barn man välsignats med, fy så tomt livet vore utan dom. Visst är det rörigt och stökigt och kaotiskt ibland men det hör ju till livet med småbarn.
Själv känner jag egentligen inget större vemod över att Vide är vår sista bebis, men så beror det kanske på att jag heller inte är helt hundra på att han är det...99,9 men inte 100! ;-)
Ja visst är man tacksam för dom underbara barn man välsignats med, fy så tomt livet vore utan dom. Visst är det rörigt och stökigt och kaotiskt ibland men det hör ju till livet med småbarn.
Själv känner jag egentligen inget större vemod över att Vide är vår sista bebis, men så beror det kanske på att jag heller inte är helt hundra på att han är det...99,9 men inte 100! ;-)
