Min käre morfar begravdes idag. Det var en väldigt vacker begravning - som han själv, i detalj, bestämt hur den skulle vara. Alltifrån psalmerna, vilken präst som höll i begravningen, till prästens predikan var helt i ordning för vad morfar själv önskat.

I mina ögon har min morfar alltid varit en frisk och stark man och jag har alltid känt mig trygg i hans sällskap. Han var en klippa, min morfar.

När han sen blev sjuk, så kändes det overkligt på något vis.. det var inte min friska, starka morfar längre. På gott och ont träffade jag inte morfar på slutet, så jag såg inte honom när han var som allra sjukast. Det goda är att jag nu bara minns min käre morfar som den friske och starke morfar han var, men det tråkiga är att jag inte fick säga farväl medans han levde.

Idag sa jag dock farväl till honom, och trots sorgen jag känner inom mig, så är jag ändå glad att jag har så många fina minnen av honom - min morfar, Stig M Olsson.